Släktforskare hittade postrånare i släkten

Den här säsongen berättar vi om hur människor förr försökte få sin försörjning tryggad. En del använde sig av list och bedrägeri som i dagens program. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den som är fattig och ständigt måste vända på varje öre kan nog drömma om att plötsligt få så mycket pengar att man aldrig mer behöver oroa sig. Men för några har drömmen om de stora och snabba pengarna fått stora konsekvenser. Det stora poströfveriet 1858 När Birgitta Warneryd i Höör började släktforska upptäckte hon ganska snart att en av hennes släktingar avtjänat ett långt fängelsestraff för ett postrån som lät tala om sig länge. Och som kanske aldrig blivit uppklarat , om bara rånarna låtit bli att dra på sig spenderbyxorna och vifta med stora sedlar. Det var nog drömmen om att slippa fattigdom som fanns i huvudet på de tre män som en decemberkväll  1858 satt i ett dike i Högsby socken i Småland och lyssnade. De visste att postdiligensen, på väg mellan Vimmerby och Kalmar, snart skulle komma förbi, och de trodde och hoppades  att den skulle ha mycket pengar med sig. De tre var den 30 årige torparen Sven Johansson Bock, drängen Karl Johan Larsson också han 30 år gammal,  och så den 19-årige fattige bonddrängen Johan Danielsson. De skulle egentligen varit fyra, men fjärdemannen, Sven Back har inte dykt upp till det avtalade mötet. De bestämde sig för att ändå råna postdiligensen. Allt var uträknat och planerat i detalj, och de gjorde också som de tänkt ut. En av dem sprang fram och tog tag i betslet till hästen och ledde den ner i ett dike. De andra rånarna skulle ta hand om kusken och postiljonen.De tre rånarna sprang iväg med postsäcken till en jordkällare. När de öppnade säcken häpnade de. Så mycket pengar hade de aldrig sett. Förutom 222 brev som de brände tillsammans med en del värdepapper, så fanns det 100 000 riksdaler banco, en summa som motsvarar någonstans mellan 6 och 10 miljoner kronor i dagens värde. De delade snabbt upp bytet i tre högar, utan att ens räkna pengarna.De skulle ju varit fyra om rånet, men den fjärde mannen, en torpare som hette Sven Back hade varit på jakt och inte kommit med i själva rånet.Men pengar tänkte han inte vara utan, utan han krävde att få pengar för att hålla tyst, vilket han också fick. Länsman blev larmad ganska snabbt, och satte upp vägspärrar, utan att håva in några rånare. Rånet var så professionellt utfört att man först inte kunde tro annat än att det var utifrån kommande stortjuvar som varit i farten. Rånarna var överens om att pengarna skulle gömmas i väntan på att allt skulle lugna ner sig. Men att gömma pengarna innebar att man måste blanda in fler personer, syskon, flickvänner och hustrur. En halvbror till en av rånarna klarade inte av att sitta still på de pengar han fått. Han gick till ortens handlare och köpte kontant ett dragspel för tolv riksdaler – en hel förmögenhet för en fattig dräng, som därtill inte kunde spela dragspel. Också den yngste rånaren blev alltför vidlyftig med sina pengar och väckte misstänksamhet i sin omgivning. Halvbrodern Erik hette Faust i efternamn, och det är från honom som Birgitta Warneryd har sina släktband. Det är när Erik kommer in i bilden som det börjar hända saker. Han har svårt att hålla i de för honom så lättförtjänta pengarna. Han har ju för första gången i sitt liv möjlighet att  handla med kontanta pengar. Till slut häktade alla de tre rånarna, liksom ” fjärdemannen” Sven Back och ett antal familjemedlemmar till rånarna som på olika sätt blivit indragna. Rannsakningen pågår nästan hela 1859, den 30 november var till slut allting klart i Göta Hovrätt. De tre rånarna dömdes till döden med halshuggning, och de andra inblandade till långa fängelsestraff...