Veckans ord: Utsikt

I dessa tider är det många som sitter mest inne och tittar på omvärlden. Mattias Berg funderar över utsiktens betydelser. Kastanjen på gården utanför köksfönstret har fått sina tunga, ännu ljusgröna blad - och snart kommer ju blommorna. De där rosaaktiga, upprättstående, samtidigt skira och kraftfulla: något av det absolut mest överraskande i hela den svenska stadsfloran. Som en liten uppenbarelse, något som aldrig går att förutsäga utan varje år överträffar våra förväntningar. Och i år kanske mer än någonsin. Jag noterar framstegen dag för dag, ibland flera gånger samma dygn. Efter regn och sol, ofta med bara några minuters mellanrum som den senaste veckan, är det som att hela trädet har fått en näringschock. Då inbillar jag mig att jag kan se hur bladen blir större och knopparna sväller, i realtid: som i naturdokumentärernas trickfilmning där allting slår ut som ett mirakel medan vi tittar. Ur bokhyllan tar jag Bodil Malmstens "Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån". Det är en fantastisk roman, med en lika fantastisk titel - bortsett från att den just nu är helt osann, både för mig och de flesta andra. Jag får titeln liksom kastad i ansiktet och ställer in boken igen. För den dagen är jag inte heller långt härifrån. Då sitter jag väl fortfarande och tittar ut genom mitt fönster. "Långt härifrån" är just nu ett begrepp lika abstrakt som "upp i luften" eller "ut i rymden". Häromveckan kom den kanske vackraste texten hittills om den nuvarande situationen, av den italienska författaren Silvia Avallone i Dagens Nyheter. Där beskriver hon från Bologna isande sakligt vardagen för alla de som - ändå till skillnad mot oss här i Sverige - länge har befunnit sig i lagstadgad karantän. Som faktiskt inte fått gå ut mer än för att köpa mat eller rasta hunden - och därför har blivit liksom ett med sin utsikt. Hur hon och hennes lilla dotter spanar på den oföränderliga omvärlden. Avallone skriver: "Jag slår upp samma fönster som alltid och sätter mig på en stol framför det. Nilde hoppar upp i knäet på mig och vi tittar noga genom rektangeln som innesluter en bit av ett bostadshus och knappt ena halvan av en biograf som är stängd på grund av dekretet. Men det är vår bio nu. Nilde räknar upp fönsterluckorna, takrännorna och stuprören som hon ser." Jag slår igen tidningen och tänker på alla inneslutna människor över världen. Vad de kan se - och inte se. Träd, betong, himmel, humlor... De mer eller mindre täckta vyer som tillsammans bildar våra utsikter. Och slås plötsligt av att utsikt i plural blir ett på många sätt annat begrepp: en sorts förhoppning om framtiden. Min utsikt, din utsikt, våra utsikter. Det är väl det vi har just nu. Både nästan ingenting - och nästan allt. Mattias Berg [email protected]