Veckans ord: Rötmånad

Varje vecka väljer en av Kulturredaktionens medarbetare ett ord som ligger i tiden. Den här veckan är det Katarina Wikars som inte kan lämna ordet Rötmånad. Ja, jag vet även om jag inte är expert på bondepraktikan att rötmånaden är över för den här gången. Den 22 augusti ruttnade den bort i år, lämnade en däven doft efter sig. I hela mitt liv har jag avskytt augusti. Man märker att det är något på gång när man lyfter på en kvarglömd tallrik utomhus och arton tvestjärtar tumlar ut. Helt plötsligt kan en mosshög kräla, få vingar, det är flygmyrorna som legat till sig och helt plötsligt kollektivt ska ge sig av. Man kan inte vara säker på att inte livsmedlen är skämda fast de förvarats i kylskåpet, ni hör alla dessa äckliga ä-ord som ledsagar rötmånaden: däven, skämd, kräla. Myrorna är stora som råttor och tuggar i sig timret. Svamparna kommer upp ur gräsmattan på trettio sekunder. Den jävla linoljefärgen torkar inte. Förr sades det att sår inte läkte under rötmånaden, det är som om allt ruttnar liksom inifrån. Kroppen stänger sig inte. Det jäser och bubblar och luktar i dikena. Men varför? Luftfuktigheten, förstås. Redan romarna konstaterade att maten höll sig sämre på sensommaren. Och den dag då stjärnan Sirius i stjärnbilden Stora hunden kunde iakttas i öster i gryningen började vad som kallades dies caniculares. Hunddagarna. Hundetage heter förresten en riktigt obehaglig österrikisk film av Ulrich Seidl från 2003. Om tokiga kvinnor som terroriserar sin omgivning på köpcentrum med tusen frågor, vad innehåller korven, räkna upp tio sjukdomar, allmän grannförnedring i dallrande sensommarhetta och så medelålders partnerbyte i lysrörsljus. En film om rötmånad det tar ett liv att glömma. Ordet röta kommer från fornsvenskan och betyder få att ruttna.  Enligt folktron var det inte ens bra att födas under den här tiden. Och inte att slakta. Och veden blev dålig. Och höet möglade. Men det var ändå bra att plöja kvickrotsangripna åkrar i augusti. Och rensa bort ogräset.  Ett alltför enahanda väder under rötmånaden kunde bara sluta illa - med ofred i världen, farsoter och frost. Något är ruttet i staten Danmark, som det sägs i Hamlet. Och nog finns det ruttna stater så det räcker.  Det går att byta ut Danmark mot diverse andra namn. Ruttnar en samhällskropp ungefär som en timmerstock om man byter ut hästmyrstuggandet mot lögner och rättsröta? Och som skämd grädde på moset hittar jag så en 70-talsfilm som heter Rötmånad av Janne Halldoff.  Med skådespelare som Ulla Sjöblom och Carl-Gustaf Lindstedt. Och manus delvis av Lars Forssell men med en märklig intrig om en bordell på en skärgårdsö med en avklädd Christina Lindberg som dottern. Kanske en tidig variant av österrikiska Hundetage? Ute i trädgården tuggar älgen i sig den jästa fallfrukten.