Veckans ord: Posttrumptrauma

Karsten Thurfjell har valt ett ord som torde beskriva det många av oss kommer att uppleva den närmaste tiden. Ni hör en veckans ord-krönikör som idag, dagen efter presidentskiftet i USA, försöker resa sig ur ett långt gånget missbruk. Efter att ha följt Studio Etts tvåtimmarsändning, och därefter en timma med USA-podden, den 305:e, fortsatte kvällen med CNN:s och BBC:s direktsändningar och kommentarer, tills jag faktiskt kände näe, nu är jag farligt nära en överdos. Och samtidigt drabbades jag av en obehaglig, smygande känsla av ja, saknad. Just det. Tomhet efter Trump. Och idag, har det slagit ut inom mig ett förödande svart hål förmörkar min själ vad ska jag nu ta mig till? Veckans ord KAN inte vara något annat än Posttrumptrauma. Uppenbarligen är jag inte ensam med mitt akuta behov av debriefing. Mina kollegor härpå redaktionen, för att inte tala om Spanarna i P1, har gång efter annan vittnat om sitt tilltagande, galopperande nyhetsmissbruk under dom fyra år som gått. Som flugor kring en, njaej, inte sockerbit, snarare något jäsande, vitriollikt, svavelosande. Något som man närmar sig med både skräck och fascination. Jag är övertygad om att människor inom alla yrkeskategorier med intresse för sin omvärld riskerar att drabbas av samma Posttrumptrauma som jag nu lider av, men för oss journalister är det förstås lite speciellt.  Kanske beror det på ovanan att mötas av en självutnämnd motståndare. När den osannolike presidentkandidaten i valrörelsen 2016 pekade ut de traditionella medierna som folkets fiender, inte minst vi inom Public Service, så blev nog de flesta av oss rätt överrumplade. Särskilt som han fortsatte att göra det i egenskap av statschef för världens mäktigaste nation. Det är inte lätt att leva upp till neutralitetskrav med såna invektiv vinande kring öronen. Att då hålla huvudet kallt och konstatera att Trump är en ovanlig president blev onekligen lite tjatigt i längden. Men massmedierna var ingalunda den enda måltavlan för Vita husets lynnige husbonde. I går summerade New York Times den trumpska presidentperioden med att bland annat publicera en insult-lista, med alla personangrepp han tweetat: tusentals förolämpningar och påhopp, sorterade efter person, i bokstavsordning, sida upp och sida ner. Då kunde man också se vilka angreppsmål som var presidentens populäraste, ungefär som man kan iaktta skolgårdens främsta mobbare välja ut vilka tjejer han ska dra i håret och vilka svaga killar han ska förnedra. Om salig Magdalena Ribbing, i egenskap av både folkvettsexpert och politisk reporter, fått uppleva hela den här presidentperioden fram till igår, när Trump helt konsekvent vägrade delta vid överlämningen, undrar jag vilka ord hon skulle ha valt för att beskriva detta, ska vi hålla oss till ovanliga beteende. Ändå kan jag, utan att förglömma alla konsekvenser på det rent politiska planet, inte sluta fascineras av detta fantastiska, fyra år långa skådespel som pågått för öppen ridå tveklöst i klass med vilket antikt grekiskt drama som helst, eller förstås Shakespeares kungatragedier. Men ingen tragedi som inte för något gott med sig. Vi är många som aldrig i våra liv, efter 305 USA-poddar, varit så kunniga på USA:s konstitution och politiska liv. Och när allt kommer omkring, så är det ju nog inte riktigt sant att Trump inte kommer upp igen