Veckans bok: Vi är Orlando

2016 gick en man gick in på gayklubben Pulse i Orlando och sköt ihjäl 49 människor. Johan Hiltons bok "Vi är Orlando" är ett lyhört och nyanserat körverk, enligt vår recensent Lars Hermansson. Titel: "Vi är Orlando" Författare: Johan Hilton Det finns massor av intressanta saker att säga om innehållet i den här boken, men först lite grand om hur den är gjord. Förutom ett kort för och efterord finns ingenting skrivet av Johan Hilton själv. Hela textmassan på uppemot 400 sidor består uteslutande av stenhårt och skickligt redigerade repliker ur ett cirka hundra timmar långt intervjumaterial. En kör av röster alltså, lite grand i samma anda som hos Svetlana Aleksijevitj eller för den delen Marit Kaplas i fjol Augustbelönade Osebol. Den stora skillnaden är att alla i Hiltons bok talar likadant, de individuella särdrag som förstås måste ha funnits i de amerikanska originalreplikerna är utslätade till förmån för en väl fungerande svensk journalistprosa. I början kände jag mig irriterad på det där, men eftersom replikerna fogas samman till en nästan oupphörligt intressant berättelse bestämmer jag mig snart för att acceptera körledare Hiltons strategi att underordna individen kollektivet. Boken heter ju också Vi är Orlando. Och det där vi:et var inte svårt att vilja ansluta sig till dagarna efter massakern. Vem vill inte vara god och stå upp för kärlek, öppenhet och demokratiska värderingar, och ta avstånd från terror, hat och intolerans. Uppslutningen var total. Stödfonderna till offren slog alla rekord. Flygbolagen tävlade om att få flyga offrens anhöriga gratis till Orlando för att närvara vid begravningar och andra ceremonier. Obama var där, Joe Biden, Hillary Clinton. Talespersoner från hbtq-rörelser intervjuades non-stop i de stora mediekanalerna. Men de var alla vit medelklass och talade bra engelska, trots att merparten av offren hade latinamerikansk bakgrund, talade dålig om ens någon engelska och försörjde sig som daglönare i bygg- och servicesektorn. Några var till och med hemlösa. Varför skulle de företrädas av vit medelklass bara för att de råkade ha liknande sexuell läggning? Där uppstod en ganska stor spricka i det där vi:et. Och när det sedan visade sig att gärningsmannen inte alls hade varit ute efter att döda hbtq-personer, utan valde nattklubben Pulse främst för att där saknades beväpnade vakter, att han egentligen hade velat massmörda på närbelägna Disney World, ja då var det en del som tyckte att regnbågsflaggorna på minnesplatsen borde ersättas av Musse Pigg figurer. Kören av röster i Hiltons bok skildrar denna identitetskris lyhört och nyanserat. Det känns som att alla får komma till tals. Här finns hjärtskärande vittnesmål om liv fullkomligt demolerade av posttraumatiskt stress, här finns en flerstämmig, gastkramade skildring inifrån ett toalettbås där folk ligger huller om buller ovanpå varandra och förblöder medan gärningsmannen går omkring utanför och talar i telefon med media. Här finns bitterhet och sorg, men också hjältemod och civilkurage. Och detaljer som jag aldrig tänkt på, som till exempel att dödsbesked på ett sjukhus helst inte ska lämnas i foajén, utan i ett särskilt rum, och att vandringen genom korridoren bort till detta rum kan kännas oändligt lång och tung, när båda vet och ändå går där, tysta. Det är sådana detaljer som utgör helheten i Vi är Orlando. Och det är mycket bra.