Veckans ord: Kö

Joakim Silverdal har den här veckan trampat utanför bokhandeln i väntan på bokrean och sett skidåkarna i Vasaloppet trafikstocka sig i starten allt med ett oväntat gemyt. Veckans ord är "kö". I tisdags, fem minuter i sju på morgonen, stod jag och ett 30-tal andra litteraturentusiaster och gjorde oss redo utanför en bokhandel i Umeå. Där innanför skyltfönstret var det bokrean som hägrade och ute i kylan bytte jag några ord med en kvinna. Det var inte hennes första bokrea, skulle det visa sig: Under 30 år hade hon till och med sett människor anlända till bokhandeln mitt i natten bara för att vara säkra på att de skulle gå hem med boken de tittat ut. Men framförallt berättade hon om en kö. Den enorma kön som ringlade sig runt kvarteret. "Men det börjar ju bli några år sen nu", sa hon medan vi förgäves stod och stampade för att försöka hålla minusgraderna borta. Mer än så hann vi inte säga till varandra, innan dörrarna gick upp och vi började röra oss in mot värmen. Men det var en tanke som naglade sig fast hos mig. Vad har hänt med köerna? Det brukar pratas om att vi svenskar har kö-kulturen i ryggmärgen, men sanningen är nog den att jag köar allt mer sällan. På min matbutik krymper dessutom köerna, när det installerats snabbkassor där kunderna själva står och blippar sina varor. Det där verkar vara ett mönster i samhället, att vi bygger bort köerna. Men skulle det i så fall vara nåt bra? Norstedts Etymologiska ordbok definierar ordet "kö" som en rad personer som väntar på sin tur eller sista delen av en grupp. Ordet kommer från latinet och sedermera franskans "queue" som betyder "svans, rad eller käpp". Den där svansformationen som vi stått i år ut och år in, börjar alltså bli ovanligare. När deklarationen ska lämnas in eller biljetter hämtas ut gör vi det oftast med en enkel knapptryckning. Men när de fysiska köerna blir ovanligare, är en annan sorts köer i allra högsta grad levande. Kön till sjukvården eller till bostäder kommer utan tvekan att fortsätta finnas. I framtiden kanske inte bilden av en kö är personer på ett led, utan namn på en lista? När många andra former av fysiskt köande försvinner finns det en konstant: Vasaloppet. Den stora mängden åkare fastnar alltid i den första backen och mina kompisar som stått där och trängts vittnar om den härliga stämningen bland åkarna. Kanske framförallt i kön eftersom den rör sig så långsamt framåt. Långsamheten. Att orka ha tråkigt tillsammans, är det köernas kraft? Kan det vara att en viss form av köande varit som lägereldar för oss, där vi indirekt fått chansen att mötas och utbyta tankar? En sak är klar, det här handlar om något helt annat än de ångestfyllda begreppen: bostadskö eller vårdkö. Medan jag går och tummar på böckerna inne på bokhandeln och försöker känna lugnet i rea-hetsen tänker jag på att det nog finns en naturlig förklaring till att februarikylans bokrea-kö försvunnit: näthandeln och ljudböckernas frammarsch. De allra flesta skulle nog säga att ordet "Kö" har en negativ klang. Men jag skulle säga att tidens utveckling har förpassat ordet "kö" till historien och i ljuset genom en nostalgisk prisma, känns det som att jag gärna hade stått några timmar extra innan jag fått komma in på den här bokhandeln. Jahapp. Då var man 30 år och kö-nostalgiker... Hur hände det här egentligen? Joakim Silverdal [email protected]